rogersblogg

Jag såg att Sörns spelade på Hönö den 11och 12 Augusti, deras hemma plan. Och det vill jag säga direkt skall man se Sörns så skall man se dem på Hönö. Gruppen bildades av Stefan och Torbjörn Sörenson. Alla bröderna Sörenson var med och de var på ett fantastiskt spel humör, Bröderna är uppväxta i Göteborgs Norra skärgård och dess karga och hårda klimat så därför sjunger de på denna säregna dialekt (Ö-mål) som de har där. Man kan väl säga att de spelade hellre än bra. Inte för att det var dåligt på något vis, även om Torbjörns solon kunde varit något krispigare (minst sagt) så var det en fröjd både för öron o ögon. Med en speciell musik still som de kallar "Nordsjörock på rostfritt stål" Dock blev det lite väl familjärt när alla skulle sjunga med hela tiden i alla låtar och samtidigt tävla mot varandra, ni vet högersida sjunger detta o vänster detta "Nej det var för dåligt bättre kan ni vi tar det igen!". Det fick dock sin fulla potential i Vårdcentralen, ni vet den käcka klämmiga refrängen. "Se så han går i ändan har han sår" Den bygger ju på (för er som inte vet) Problematiken vi har på en Vårdcentral i små orter när tanterna i väntrummet sitter och lyssnar på vad man har för åkomma. Fast man tyst som en mus piper ut en böld i stjärten så frågar hon i receptionen vad sa ni tala högre. Det var mer än fullsatt på Trubaduren fast de spelade dagen innan och det kan jag förstå för maken till röj får man leta efter samt scenkläder som Håkan Hellström skulle döda för att komma över. Tråkigt bara att det var långt hem och jag var trött så det fick bli 23:50 färjan hem, vilket gjorde att jag missade slutet och säkert stora delar av föreställningen för de började inte förrän klockan tjugotvå. samt en lång paus vid elva tiden. Men jag är nöjd för jag fick valuta för mina etthundrafemtio kronor i entreavgift.